Hundar vill gärna kommunicera med människan om de behöver hjälp med att få fram något det själva vill ha. Däremot är de inte lika ivriga till kommunikation om det finns ett objekt som människan vill ha – men som för hunden är ointressant. Detta pekar Dr Juilane Kaminskis (Max Planck Institutet i Leipzig) och hennes medarbetares nya studie på.
Det gäller att ha koll på sin belöningsteknik och dess belöningskedjor! Vad är en belöning för just din hund i just denna stund? Hur kan en tråkig kantarell i sig göra att hunden med största iver söker upp dem? Hur kan en enkel apporteringsapport – som kanske dessutom är gjord i hård metall – göra att hundar blåser iväg, snabbt som attan, för att söka upp den och sedemera leverera den till en väntande person? Hur kan en hund – med största glädje och med hög förväntan gå fot – som egentligen, för hunden är en ganska onaturlig position i förhållande till människan? En ack så ointressant liten post-it lapp – den kan väl i sig inte betyda något för hunden? Jo – belönande bryggor! Utför ett önskvärt beteende så resulterar det i en toppenbelöning! Din lilla underbara egoist 
(Vi kan givetvis dra detta hur långt som helst – vad gör det oss till? Professionella utpressare?)
Jag har nämnt studien för mina vänner i Gärna Hjärna-gruppen och här kommer studien i sin helhet:
Dogs, Canis familiaris, communicate with humans to request but not to inform
